Inga inbokade gig. Läs mer...



Historian om Sällskapsresan började någon gång under hösten 2002 på en bänk utanför slöjdsalen på Björkhaga skola. Där satt tre hormonstinna trettonåringar, David, Gustav och Andreas, som alla delade samma intresse, nämligen punkmusik. David hade vid den tiden ett band som hette Fläskläpp som spelade Iron Maiden- och Alice Cooper-covers, och en och annan Ebba Grön-låt då och då. David kände dock att han ville något mer än så och det var där, på bänken utanför slöjdsalen som han först framförde idén om att starta ett punkband. Gustav hade också redan ett band som hette Kurt-Fjodors (därav smeknamnet Storkurt) som spelade mest 50- och 60-talsrock och Gustav kände, nybliven trallpunkare som han var, att han liksom David ville något mer. Givetvis hoppade han genast på förslaget om att starta band. Andreas hade ingen tidigare erfarenhet av sådan verksamhet men ville också gärna vara med. Och så var Pomada Strikes Back, som de då kallade sig, bildat.

David skulle såklart sjunga och spela gitarr. Eftersom att Gustav var den enda i sällskapet som kunde spela trummor fick han bli trummis. Han var också den enda som hade ett trumset så därför fick hans rum figurera som replokal. Basistplatsen tilldelades Andreas som visserligen aldrig spelat bas förut, men som hade spelat akustisk gitarr i några år. Dessutom hade Gustav spelat bas i Kurt-Fjodors, så han kunde lära honom. Det dröjde dock ett tag innan de kom igång med repandet och under den tiden hann de första låtarna (Stäng plugget, Sweet-Georgia slår tillbaks, Våra drömmars land m.m) skrivas. Det första repet genomfördes någon gång i slutet av våren 2003 och efterföljdes av många fler under sommaren. Då och då kom några vänner till bandet och lyssnade och deras kritik var genomgående positiv. Gustavs grannar var dock inte lika positiva utan kom istället och skällde ut Gustav med den närmast kultförklarade frasen ”Du kan ju inte dra in en hel orkester”. Dessa grannar nämns för övrigt i låten We keep on playin’ punk, som skrevs samma dag. Det var också nu bandet bytte namn till Kalabalik i Lingonskogen.

Med grannarna emot sig fanns inte mycket annat att göra än att börja leta ny replokal.
Efter en tids letande föll slutligen valet på en av ungdomsgården Lagrets lokaler. Problemet var dock att tiden för reptillfällena krockade med Andreas privata intressen och helt plötsligt stod bandet utan basist. Detta var dock inget som hindrade Gustav och David från att fortsätta spela. Efter ett par genomförda rep med endast trummor och gitarr (och två låtar inspelade på en gammal mp3-spelare) kom de på att Simon Allinger, som tillsammans med David figurerade i Fläskläpp, nog skulle vara en tillgång på bas. Sagt och gjort, David spelade några låtar för Simon och han nappade på erbjudandet direkt.

Nu var de återigen en fulltalig trio och redan efter en vecka kom arbetet med att lära Simon alla låtar igång. Efter några månader var både gamla och nya låtar inrepade och bandet letade nu efter möjligheter att spela inför publik. Turligt nog föll det sig så att ett av Lagrets relativt oregelbundna uppspel snart skulle äga rum. De fyra låtar som framfördes uppskattades av publiken och senare samma vår var bandets första riktiga spelning inbokad. Den ägde liksom uppspelet rum på lagret och var tillsammans med Hector Ted och Amaranth. Även den spelningen gick bra och den följdes sedan under sommaren och hösten av ett tiotal spelningar, främst i Botkyrka. Under sommaren spelades även bandets första demo in hos Ken Sundberg (som ironiskt nog är son till Gustavs grannar).

Hösten 2004 hade de skaffat sig en gedigen skara lyssnare som kom på deras spelningar och demon hade sålt slut sedan länge. Många nya låtar hade skrivits och gamla låtar skrotats och bandet kände för att utveckla sin musik. En dag blev David uppringd av Robin Wiksander som på den tiden gick sitt tredje år på Tumba gymnasiums ljudteknikslinje. Han sökte efter ett band som ville spela in ett par låtar i skolans studio (som egentligen inte alls var en studio utan en ren nödlösning, därav låtarnas kvalité). Bandet nappade direkt och efter några veckor var två nya låtar inspelade. Gustav som sedan ett år tillbaka spelat gitarr hade stått för solona redan på demon, men nu kom förslaget upp att han skulle bli sologitarrist på heltid. Därmed skulle bandet också kunna inkludera stämsång för att fylla ut
musiken.

Då behövdes en ny trummis och eftersom att Fläskläpp var på väg att splittras togs Robin Söderqvist in därifrån för att figurera batterist. Efter ett drygt halvår med den sättningen fanns dock vissa bristningar i bandet, så när bandet kom tillbaka till replokalen på hösten 2005 efter att ha legat lågt under sommaren skedde detta utan Simon och Robin, som valt att istället fokusera på andra projekt.

David och Gustav stod nu återigen på egna ben, men det dröjde inte länge förrän man fann en ersättare åt Simon. Robin Wiksander, som spelat in den andra demon ett år tidigare tillfrågades och tackade ja direkt. Robin var bekant till bandet sedan länge och hade tidigare haft flera olika mer eller mindre (fast kanske mest mindre) seriösa band. Han kom snabbt in i rollen som ny basist, trots att han knappt spelat bas i ens ett år. Han såg dessutom till att bandet tillslut fick en hemsida, vilket var väldigt efterlängtat bland publiken.

Så var bandet en trio igen, med Gustav åter på trumpallen, men planerna på en fjärde medlem fanns fortfarande kvar och de nya låtarna var anpassade efter en sologitarr. Efter ett par veckor stötte Robin på en gammal bekant på stan, Jocke Jern. Robin hade hittat honom på T-centralen några år tidigare och kom ihåg att han sa sig vara trummis. Det krävdes inte mycket övertalning för att få honom att provspela och det gick över alla förväntningar, en ny trummis var funnen.

Med den sättningen fick bandet en sorts nytändning och redan efter två veckors repande genomfördes en spelning på Kafé 44. Därefter genomförde bandet under det nästkommande halvåret ytterligare ett tiotal spelningar runt om i Stockholmsområdet tills de till slut bestämde sig för att göra en inspelning av de nyare låtarna.

Efter en intensiv helg i Studio Hans i Rågsved med Jakob från Joelbitar/Svensk pop bakom rattarna kom de slutligen ut med sju låtar fästa på band. Nu återstod bara att se om någon var intresserad av att släppa skapelsen. Det dröjde inte länge förrän det Fisksätraorienterade skivbolaget Sekerhetspersonaal Records bestämde sig för att göra detta. Problem uppstod dock när skivan skulle namnges och omslag skulle göras. Många förslag fanns visserligen, men inget var riktigt klockrent tyckte man. Till slut fick skivan dock namnet Attitydproblem från låten med samma namn och efter tre veckor i tyskland kom skivan pressad och klar till Stockholm några timmar innan skivsläppet ägde rum en 18e maj 2006.

Skivsläppet gick mycket bra och fick viss press, främst i lokaltidningar. Sommaren fortsattes med flera spelningar, mest i Stockholm men även i Rättvik och på förfesten till Augustibuller. Bandets sämsta spelning någonsin genomfördes på en dryg seglartävling ute på Dalarö, med en sur Wille Crafoord som enda publik till en början, som bara kom förbi för att säga att han ville äta frukost i lugn och ro.

Framåt sensommaren så började spänningarna mellan Jocke och övriga bandet öka, och till slut blev det ohållbart. Efter en ansträngd spelning på Gula villan i Haninge så slutar Jocke.

Sökandet efter en ny trummis tar genast fart. Annonser sätts upp men gensvaret är svagt. Efter mer än en månad så kommer Kalle Sladö, som går i Gustavs skola fram och frågar om det fortfarande behövs en trummis. Han hade tänkt pröva men kände att han inte hade haft tid innan. Efter ett rep var det inget snack om saken, Kalle passade perfekt och låtarna började repas in. Eftersom vi redan var inbokade på Huset i Huddinge så var tanken att hålla en liten mjukstart med 4-5 låtar. Kalle visade sig dock vara väldigt snabblärd och på två rep hade han lärt sig inte mindre än tio låtar.

Tanken på namnbyte hade funnits länge. Bandet kände inte längre att namnet representerade varken dom eller den musiken som dom spelade, men att komma på ett bättre var lättare sagt än gjort. Efter hundratals mer eller mindre värdelösa (eller upptagna) namnförslag så föreslog Robin Sällskapsresan, mest på skoj, på väg hem från genrepet inför spelningen. Namnet gillades av alla och strax innan dom gick på scenen så togs beslutet. Huvudsaken är att vi i bandet har ett namn som vi känner oss bekväma i och som vi inte skäms för att berätta för folk som aldrig hört oss.

Det dröjde inte länge innan det var dags att bege sig in i studion igen. Varnagel hade under trummisbristen skickat en förfrågan om ett coverprojekt, där några av de större nya banden på dagens trallscen gör sin egen tolkning av en trallklassiker från 80- eller 90-talet. Efter lite hattande fram och tillbaka så föll valet på Asta Kasks "Dom får aldrig mej", och en svinkall vinterdag i början av 2007 spelades den in i Studio Oliv i Barkarby. Projektet gavs namnet "Melodier vi minns (typ)" och den 24e mars 2007 släpptes skivan med pompa och ståt på Café Edenborg i gamla stan.

Vid det här laget hade diskussioner börjat föras med Buzzbox Records, som hade bland annat Smutstvätt, Sista Skriket och Greta Kassler i sin bandarsenal. Tankarna på att följa upp Attitydproblem med en fullängdare hade börjat gro på nytt och Buzzbox passade perfekt för ändamålet. Efter ett kort möte beslutades att en ny skiva skulle spelas in under hösten och släppas någon gång under vintern. Låtmaterialet hade börjat ta sig sen Kalle kom med i bandet och det började luta åt en långt mycket bättre skiva än föregångaren.

Sommaren nalkades och bandet bestämde sig för att ta det lite lugnt under sommaren. Under tiden kunde nya låtar skrivas och batterierna laddas för att komma tillbaka med full kraft till hösten igen.

Historien fortsätter i dagsläget att skrivas; Be a part of it or go under!

upp